I åtta år har jag levt med en sjuk man - jag visste inte att det som orsakade vårt kaos alla sjuka uttalanden och ageranden var en sjukdom. Jag trodde bara han var extremt märklig. Det är först nu efteråt som bitarna trillat på plats. Jag inser också att de sista åren blev han allt sjukare.
Han var oerhört skicklig. Eller ville jag inte se, orkade inte se, kunde inte se.
Vidden av konsekvenserna var mer än jag kunde bära och orka leva med ändå fortsatte jag och gjorde nästan slut på mig själv - jag visste ju inte och föstod inte - trodde verkligen att det kunde vara till stor del mitt fel.
Hur mycket har pågått i det dolda, hur mycket förnedring har jag badat i utan att ha en aning..
En bit av kakan känner jag till - den jag direkt drabbats av - idag vet jag att det var medveten sadism för att få mig att må som han själv gjorde. Han speglade och projicerade sitt inre på mig för att själv bli ren genom att få mig att ta över hans smärtor, ångest och sjuka tankar. Samtidigt använde han det goda och starka i min identitet och min själ för att spegla tillbaka och stärka sig och höja sig.
Utstuderad sadism, patologiska lögner, mytomani, manipulationer, så skickligt gjort, så jävla skickligt..
Framstår i korta möten med andra som han inte umgås med, för han vill inte umgås såvida det inte handlar om fylle, som en nallebjörn en ensam go man som man vill ta hand om och krypa ihop med och bara mysa. Och han kommer undan med det. Ingen anar någonting.
Det var bl.a. det som gjorde att jag trivialiserade all information som låg som en öppen bok i inledningen av relationen. Tänkte - ah, det kan inte va så farligt han är ju så otroligt go och omtänksam. Han ändrar sig, vi behöver bara fasas av mot varann, alla andra gillar honom och jag betyder ju allt för honom.
Idag vet jag att han aldrig ändrade sig och att han levde två parallella liv. Ett med mig och ett med alla andra (läs kvinnor) och det sjuka som pågick utöver det som jag idag förmodligen bara vet bråkdelar av.
Han visste hur man skulle dölja sitt hemliga liv.
Han sa att jag var hans livs kärlek, hans allt, det var vi. Men jag betydde inte allt för honom, jag var bara en i mängden som skulle ge honom ett liv och fylla på hans tomhet - jag var hans smörgåsbord och den som kunde garantera utåt att ingen skulle misstänka vem han egentligen var eftersom jag älskade honom så, hans täckmantel för att han var ok.
Så fint det var utåt - kel, hålla handen, gos, massera nacken i timmar, hålla om - alla trodde vi var världens lyckligaste.
När vi kom hem fick jag ofta tomhet, trött och en bortvänd rygg eller krav på sex, taffsa, trycka upp mig och stå och jucka på mig.
Metodiskt tog han reda på vad jag älskade i livet och längtade efter och ville förverkliga tillsammans. Låtsades dela det med mig och säga sig vilja detsamma. Han såg till så vi planderade kring detta, skaffade grejer och när det var gjort började nedmonteringen. Han såg till så att jag fölorade allt och alla möjligheter att förverkliga eller dela allt detta med honom, eller över huvudtaget kunna glädjas åt det. Det tog mig åtta år att börja ana vad han höll på med - att se, att lägga pusslet. Kan idag säga att det gällde alla områden. Närhet, sex, ömhet, delaktighet, planer, vår framtid, att flytta ihop, det vi skaffade för att njuta av, det vi skulle dela för att byga ett liv, jullov, andra lov, somrar, att åka och bada, presenter i form av helgresor och god mat, överraskningar, middagar. De gånger det blev av var det för att han själv skulle glädja - ingen annan fick glädja. Varför han ville det helt plöstsligt är svårt att förstå men jag tror det hade med kontroll att göra att han plötsligt mådde bra, ville nysta in mig och kontrollera mig för att sen agera sadistiskt. Det han ville och pratade om bytte skepnad när vi stod inför det, det blev inga promenader, inget någonting - och allt var mitt fel.
Det skulle helt enkelt inte få vara bra mer än korta stunder, mycket korta stunder. Om det var bra var det för att nysta in mig i fållan igen för att ånyo sätta in en stöt av sadistisk nedmontering, nedvärdering,
Det blev värre och värre för varje år som gick till slut gjorde jag precis allting själv och vi sågs i tv soffan någon gång då och då och då var han helt apatisk, trött eller ville taffsa.
När jag trodde vi hade det bra hade han det dåligt, när jag var lycklig och engagerad i mer än honom då gjorde han allt för att hindra det och hota med att lämna mig, la skulden på mig för varför det inte fungerade och kallade mina vänner för fula ord. Upp och ner göra slut komma tillbaks, om och om igen med nya och åter nya löften men nästan aldrig med någon förklaring eller ursäkt. När han inte kunde komma åt mig tillräckligt gav han sig på min dotter och hennes vänner och familjer.
Idag vet jag att han iscensatte bråk och skismer för att få göra slut och missbruka ifred och för att såra mig inför något vi planerat eller att jag bara mådde bra eller var lycklig.
Nu och efter åtta år är jag fri men resan efter brytningen - som även denna var ett sätt att montera ner mig och knäcka mig inför en planderad helgtripp som han fått i fölsepresent och som vi båda gladdes så innerligt inför - mot frihet har kantats av förnedring och brutala beteenden för att fortsätta kontrollera och kränka mig trots att det inte längre är vi. Framför allt av sexuell karaktär och att trivialisera min betydelse för honom genom att framställa mig som helt oviktig och värdelös i jämförelsen med andra kvinnor som han nu träffar och knullar 24/7, nu i slutet blanat med tårdrypande berättelser om att jag verkligen var allt för honom och hur fint det var. Alltid på natten och full. Kallas hoovering - att försöka via olika metoder nysta in en igen.
Självmord är den ultimata utgången som ger den ultimata kicken för narcissisten och sociopaten.
Att se offret ta sitt liv - beviset på makten och kärleken, på hans betyelse.
Ser ni tecknen så spring för livet - ni har inte en chans och de går inte att bota.
