Den första tiden..

Han stod vid piren med huvdet vänt mot muren.
Han såg rätt trist ut, lite töntig tyckte jag. Men när han såg mig kom han mot mig och log.
Han hade inte klätt upp sig och det gjorde mig besviken, men ok..
Vi hälsade och gick en promenad längs stranden.

Han var trevlig och kul att rata med och vi hade mycket gemensamt. Han ställde massor av frågor och var nyfiken.
Vi tog en glass och när vi satt mitt emot varann hade han ett kroppsspråk som inte motsvarade hans lite bonniga stil. Han var glad, självsäker och vänlig.
När vi gick mot bilen frågade han om vi skulle ses igen och eftersom jag inte kände mig intresserad så sa jag att vi får se. När han tittade på mig innan han hoppade in i bilen såg jag de där bruna ögonen och han åkte iväg med en mycket säker och cool hälsning..
Veckorna gick och jag hade kontakt med flera andra män å sajten men inget intressant.

Efter ca två veckor kom det - hans bild låg på näthinnan och jag kunde inte bli av med den.

Där och då begick ag det största misstag jag gjort i hela mitt vuxna liv - jag kontaktade honom..

Trevande började vi träffas och bygga  en relation.
Där fanns en ambivalens i mig som jag inte förstod, trodde att jag inte var kär, förstod inte vad det var..
Nu när allt efter åtta år är över så förstår ag vad det var, min själ visste något, den signalerade något att det inte stämde, men jag lyssnade inte, jag trodde det var brist på känslor från mitt håll med det var dubbelnaturen. Dubbelnaturen som än så länge var hur vänlig som helst, som smygande kröp in de där känslorna jag fick som jag trodde var att jag inte var tillräckligt kär - men som var något helt annat..
Jag kunde bara inte fatta vad..

Jag var ett svin och kom och gick i relationen för jag trodde att ag inte var kär. Han blev ledsen, nästan grät för han var så otroligt kär - hade aldrig varit så kär sa han. Han flög på moln och det var så smärtsamt att se hans lidande.

Han tog mig tillbaka om och om igen för varje gång jag lämnat saknade jag honom brutalt. Jag skämdes och mådde dåligt över hur jag var, hade aldrig tidigare betett mig så med en man.

Han sa - det är du och jag, jag vet det, vi är själsfränder och ämnade för varann, det känns som om jag känt dig i ett tidigare liv och tiden kommer visa att det är vi så jag väntar på dig tills du landar i oss.

Han var så fin på den tiden - sa helt fantastiska saker, var sårad och jag kände mig som jävulen själv..

Efter lite mer än ett halvår kom min kärlek och det var en underbar känsla - den kom över en natt..
Och lika snabbt kom hans förändring..