Den första förnedringen...

Nu vet jag att det som jag då inte begrep var våld, började redan efter första gången vi älskat..

Vi låg i soffan och myste och han tittade med sina vackra bruna ögon in i mina och smekte mig och jag var absolut lyckligast på jorden..

Det hade gått sju år sen jag lämnade min dotters pappa som nästan misshandlade mig till döds. Jag fick då fly med ett litet sädbarn genom halva Sverige för att komma bort och skydda oss och stannade där hos mina föräldrar.

Nu låg jag där och hade vågat lita å en man igen..

Då kom det - det var första gången och jag blev alldeles stum minns jag..

Lollo..

Lollo hade betytt allt..

Och det berättade han direkt när vi haft den finaste sex och närhet han nånsin upplevt, som han sa..

Han berättade om Lollo när vi låg där, när det skulle vara bara vi..

Redan där berövade han mig på det som skulle vara bara vi..

Varför bad jag honom inte gå..

Varför sa jag bara att det inte passar sig att prata om det nu - men han förstod inte utan fortsatte..

I fem år hade han kommit och gått i relationen med Lollo..

När hon till slut bestämde sig för att inte fortsätta hade hon skrivit det finaste brev han någonsin fått och som han fortfarande läste då och då - hon älskade honom och skulle aldrig glömma honom..

När vi sen var ute och körde någon dag senare fick han syn på Lollo och skrek rakt ut i bilen att "titta där är Lollo"..

Det hade gått nästan 30 år sen det tog slut med Lollo..

Däremellan hade han haft barnens mamma och fått två barn med henne. 25 år fick de tillsammans tills hon till slut lämnade honom.

Men det var inte bara Lollo..

När det tog slut med barnens mamma hade det enligt honom gått en löpeld bland vänner och kvinnor att han var ledig. Flera ringde och någon kom och hälsade på.

Jag kunde inte förstå det - framför mig stod en man som inte hade ett spår av utseende att ha varit bygdens Don Juan som jag genom åren fått veta att han varit. Men i det han berättade så förstod jag att det gått väldigt livligt till och att där aldrig funnits något ansvar för någonting. Bara komma och gå, komma och gå..

Det han njöt mest av att berätta var hur han kunde kliva in på vilken fest som helst och få med sig precis vem som helst som han tidigare gjort sult med och som var där med någon annan kille. Att de bara lämnade och följde med honom istället..

Jag kunde inte fatta att det var samma man..

Jag är själv rätt erfaren och har haft många män, han påminde inte om någon av dem som jag haft, hans framtoning var enbart mjuk, gubbig och oerfaren..

Allt började kretsa kring alla dessa kvinnor. De ringde och messade och han sa inte till dem att sluta. En tom ringde kl 23.00 en kväll och ville sälja en valp, som det hette..

Ingen förståelse för mig och hur jag mådde av det hela - bara han, han, han och åter han..

Jag darrade och kände mig värdelös och alldeles förlamad. Istället för att gå för gott började jag sträva ur totalt underläge och det var natrligtvis dit han ville ha mig för det stärkte sitt narcissistiska ego.

Det var där han varit en gång i tiden med alla dessa kvinnor och han ville dit igen..

Vi kunde inte ens gå på ett varuhus utan att jag fick veta efteråt om alla som tittat å honom och som ville ha honom.

När vi var å en bomässa i Göteborg och vi satt där och fikade gick jag på toaletten. När jag kom tillbaka fick jag veta att den snygga mörka kvinnan som satt bredvid velat ha honom, det hade hon visat med sina blickar när jag var borta..

Jag försökte skratta bort det och säga att han skulle sluta larva sig. Men då blev det bara värre..
Det gick till slut så långt att jag fick veta att många mammor där han hämtade sin son när han varit och lekt ville ha honom. En av dem var ofta nydschad och burkade komma fram och ställa sig i badrocken och flirta sa han..

Varför utsätter man sig för detta..

När jag sitter här och skriver så undrar jag om alla de gånger när jag gick ifrån honom för att sätta ner foten egentligen var iscensatta av honom för att det skulle ske en brytning, en del i hans spel för att få se mig vilja ha honom, sträva, böna och be och känna sig viktigast på jorden när han iskallt frös ut mig.
Han visste att jag skulle komma tillbaka och då fick narcissistegot en kick.

Så många gånger som han helt likgiltigt tittat på mig och svarat mig och inte rört mig, bara stänger mig ute som om jag är helt värdelös och sen skickar ett sms att han inte är itresserad längre..

Förra året hamnade jag på psyket..

Förändringen..

Jag hade aldrig sett honom arg..
Jag hade aldrig sett något hårt..
Jag hade aldrig sett de bruna ögonen se ut som de kunde göra nu..

Jag förstod inte..

Jag letade i mitt inre efter svar, efter vad jag gjort som var annorlunda mot innan..

Det enda jag kunde komma på var att jag nu var fast, jätte kär och att hela min kropp fylldes av denna ljuva upplevlese man får när man känner att man riktigt vuxit ihop och tillhör varann..

Plötsligt började jag göra fel..
Plötsligt var jag inte bäst..
Plötsligt fanns där andra som måste nämnas hela tiden..
Plötsligt satt jag inte på en piedestal som den som varit viktigast för honom..

Vredesutbrotten skrämde mig..

Jag försvarade mig, ag satte ner foten och jag gick ifrån honom för att markera att jag acceterar inte det här..

Ursäkterna, löftena, att jag var den enda, den bästa, den ingen annan varit för honom - själsfränder, menade för varandra - hans för evigt, det visste han..

Jag kom tillbaka..
Men lika snabbt efter ca en vecka började det igen..

För vare gång kom kärleken tillbaka och jag trodde - jag trodde verklgien att det var som han sa - för varje gång jag satte ner foten och för varje gång jag lämnade honom trodde jag på honom och kom tillbaka..

Jag förstod inte, jag trodde jag gjorde fel, att ag var fel, att jag var allt det där han sa att jag var och jag försökte bättra mig. Jag försökte visa honom att inte bara han hade behov och ex, jag försökte ge honom detsamma så han kanske skulle förstå hur det kändes.

Men vem kan mäta sig med att ha över hundra kontakter med presmtiva partners man mött på olika sajter som poppar upp i en liten ruta längst ner i högra hörnan när de loggar in, med sexiga namn som "afrodite" eller t.ex. "here for yo"..

Han tog inte bort dem, jag fick tvinga honom och då fick jag först lämna honom för att han skulle göra det..

Ändå kom jag tillbaka. Suget efter hans löften, smekningar, närhet, ord om att det alltid var vi och någon gång ibland en ursäkt gjorde att jag kämpade på - jag var beroende, som en drog..

Idag vet ag att det kallas för medberoende..

Den första tiden..

Han stod vid piren med huvdet vänt mot muren.
Han såg rätt trist ut, lite töntig tyckte jag. Men när han såg mig kom han mot mig och log.
Han hade inte klätt upp sig och det gjorde mig besviken, men ok..
Vi hälsade och gick en promenad längs stranden.

Han var trevlig och kul att rata med och vi hade mycket gemensamt. Han ställde massor av frågor och var nyfiken.
Vi tog en glass och när vi satt mitt emot varann hade han ett kroppsspråk som inte motsvarade hans lite bonniga stil. Han var glad, självsäker och vänlig.
När vi gick mot bilen frågade han om vi skulle ses igen och eftersom jag inte kände mig intresserad så sa jag att vi får se. När han tittade på mig innan han hoppade in i bilen såg jag de där bruna ögonen och han åkte iväg med en mycket säker och cool hälsning..
Veckorna gick och jag hade kontakt med flera andra män å sajten men inget intressant.

Efter ca två veckor kom det - hans bild låg på näthinnan och jag kunde inte bli av med den.

Där och då begick ag det största misstag jag gjort i hela mitt vuxna liv - jag kontaktade honom..

Trevande började vi träffas och bygga  en relation.
Där fanns en ambivalens i mig som jag inte förstod, trodde att jag inte var kär, förstod inte vad det var..
Nu när allt efter åtta år är över så förstår ag vad det var, min själ visste något, den signalerade något att det inte stämde, men jag lyssnade inte, jag trodde det var brist på känslor från mitt håll med det var dubbelnaturen. Dubbelnaturen som än så länge var hur vänlig som helst, som smygande kröp in de där känslorna jag fick som jag trodde var att jag inte var tillräckligt kär - men som var något helt annat..
Jag kunde bara inte fatta vad..

Jag var ett svin och kom och gick i relationen för jag trodde att ag inte var kär. Han blev ledsen, nästan grät för han var så otroligt kär - hade aldrig varit så kär sa han. Han flög på moln och det var så smärtsamt att se hans lidande.

Han tog mig tillbaka om och om igen för varje gång jag lämnat saknade jag honom brutalt. Jag skämdes och mådde dåligt över hur jag var, hade aldrig tidigare betett mig så med en man.

Han sa - det är du och jag, jag vet det, vi är själsfränder och ämnade för varann, det känns som om jag känt dig i ett tidigare liv och tiden kommer visa att det är vi så jag väntar på dig tills du landar i oss.

Han var så fin på den tiden - sa helt fantastiska saker, var sårad och jag kände mig som jävulen själv..

Efter lite mer än ett halvår kom min kärlek och det var en underbar känsla - den kom över en natt..
Och lika snabbt kom hans förändring..