Han har berövat mig allt..
Och jag tillät det..
Det som jag förklarat för mig själv ha olika betydelser, min skuld, att missförstå, dålig kommunikation och allt möligt som jag försökt få till är omkringliggande orsaker till hur det gick illa blir allt mer tydligt att det kanske inte alls handlade om det utan om något helt annat.
Att på subtila sätt bli utmanövrerad för att till sist få skulden för precis allt - tom hans kaosartade och dåligt planerade liv och prioriteringar där jag inte ens fanns med eftersom vi var särbor. Han skapade ett kaos omkring sig där han såg till att jag till slut inte fick plats men såg noga till att jag skulle veta och känna att det helt och hållet var mitt fel. Jag var elak, manipulerande tillsammans med min dotter och vi gjorde allt för att förstöra vår relation fick jag höra om och om igen. Jag frågade på vilket sätt han bidrog och prioriterade oss och fick då veta att han inte kunde det eftersom att han arbetade heltid, arbetade över, hade barnen varannan vecka, renoverade och arbetade politiskt. Efter turen på psyket flyttade jag från gatan, slutade mitt politiska uppdrag, stallade upp hästarna. Han var då överlycklig. Nu hade vi fått det liv han ville med mig - vi skulle få mer tid och jag skulle inte vara så uppbokad och stressad. Ändå hade jag under hela den här tiden gått utanför mig själv och långt utöver alla gränser för vad som är ok för att vi skulle kunna ses. Hur mycket jag än hade för händer så släppte jag allt varje dag och gick hem till honom. Jag sov över och jag lämnade min dotter själv i huset. I hans värld var det helt ok, men inte i min, men det gällde inte hans barn utan bara mig. Han tyckte att jag skulle offra mitt mammaliv för oss men bara jag, han skulle inte offra något och lämnade aldrig sina barn, inte ens när de blev större och de var två, jag hade en. Han lämnade dem inte ens dagtid. Vilken lösning jag än hittade blev det ändå fel och allt var mitt fel och allt handlade om att jag planerade fel och prioriterade fel. Själv gick han bekymmerslöst runt i sitt hus och till jobbet utan att lyfta ett finger för att vi skulle ses. Jag tom flyttade till hans gata för att det skulle gå bättre - då slutade han komma hem till mig och sa att han inte mådde bra hemma hos mig. Ändå hade vi planerat flytten tillsammans för att försöka lösa problematiken. Han levde som om han var singel i alla sina planer förutom vissa korta perioder varje gång han gjort slut och det blev bra, då ansträngde han sig en vecka eller två - sen tillbaks till ruta ett. Det var ALLTID mitt fel att vi inte kom vidare.
Bekymmerslöst levde han sitt liv och om jag hittade tid eller rättare sagt om han meddelade mig att det blev ett hålrum för en film eller att åka till ett köpcentrum då var jag välkommen. Eftersom jag inte kunde leva mitt liv som ensamstående mamma med att alltid vara snygg och fixad för honom eller ledig när han hade tid och lust så blev han sur. Sur över att jag inte var fixad, sur över att jag var trött, sur över att jag inte var sugen på sex.
Jag vill ha en relation, sa jag, jag kan inte bara ställa upp - lusten kommer ur upplevd ömsesidighet och att känna sig uppskattad..
Nästan inget som vi försökte planera blev av, kanske för att det alltid var jag som kom med de olika förslagen. Han hade inga..
Han ville helst vara hemma sa han..
Ändå sa han att han älskade mig, ville göra saker och planerade en resa tillsammans som var min födelsedagspresent till honom. Men det är klart jag fick tjata mig till det...
Gulliga sms, och löften om att vi snart hittar mer tid tillsammans varvat med att det är mitt och min dotters fel att vi inte kan ses, alla andras fel men framför allt min dotters vänners och deras föräldrars..
Och var det inte fel på mig, min dotter, hennes vänner eller deras föräldrar som kallades för allt mellan himmel och gjord och allt som dessa människor påstods syssla med som var skit och fel så var det vad som helts fel..
När han inte längre kunde skylla på något så blev han sjuk..
Då var det sjukdomens fel..
Sjukdomen gjorde att han blev elak sa han - så hade det varit i hans relation med barnens mor också att han blev elak av sjukdomen..
Nu när jag sitter här och skriver så minns jag plötsligt vid ett tillfälle då jag skulle köpa mark intill honom så vi kunde bli grannar och ses så mycket vi ville och jag hållit på med arkitekter och bygglov i evigheter - att han plötsligt en dag säger "Du kan bli min KK istället om det tar slut"..
Minns att jag kände som att jag sjönk genom jorden. Han sa det sådär helt apropå liksom och skrattade..
Hela planen med att bo grannar var ett koncept som vi tillsammans lagt upp och de veckor han inte hade barnen skulle han bo hos mig. Nu blev det inget med bygget utan jag köpte ett ställe som blev till salu vid samma tid och på samma väg, 25 m från hans hus.
Men han kom aldrig hem till mig ens..
Inget hade hänt - men han hade anledningar tyckte han för att inte alls komma hem till mig..
Där stod jag med den dröm vi planerat tillsammans - men han vägrade komma dit..
Visst, vissa skäl kunde i andras ögon kanske låta legitima som att han fått en ansiktsförlamning vid just det tillfället men det konstiga var att han både arbetade, hade barnen, lagade mat och handlade och gick ut med hunden (såklart då åt andra hållet och inte åt mitt håll). Men komma hem till mig det gick inte..
Det var sjukdomen, kattorna, och att jag sagt att mitt hus skulle vara en fredad zoon från all skit som hände kring hans ex och barnen - alla svartsjukedramor som jag självklart fått all skuld för..
Och inte minst att han inte tålde se renoveringar för då mådde han dåligt och det påminde om när de hade renoverat sitt hus och han blev så sjuk..
Det svider idag när han renoverar sitt hus, målar och byter ut kök, skaffar nya möbler och sånt - men det är väl något annat. Och det svider att han gör det i det skedet som han slängt ut mig för att jag inte hittade tillräckligt med tid för oss trots att han själv sett till att det inte gått för han renoverade och inte orkade ses.
Men egentligen är det min dotters fel att vi inte hittar tid för varann.
Hon manipulerar sönder våra möjligheter att ses menade han..
Hon är 14 år..
Hon ska sova borta så vi kan ses och gör hon inte det så gör hon det för att straffa honom..
Senast han for ut mot det var för en och en vecka sen och då hade han sina barn så vi kunde ändå inte ses. Berättade att hon skulle sova borta för att det hänt hennes kompis något allvarligt. Han blev alldeles tokig och sa att detta var bevis för att hon manipulerade och förstörde. Jag hade lovat min dotter att inte berätta för någon varför de skulle sova över och vad som hänt. Så jag sa bara att det har hänt en grej och att de måste stötta henne nu. Fick inget svar..
Han kräver att min dotter ska lägga upp hela sitt liv exakt för oss genom att sova borta så vi kan ses..
Visst, hon sover ofta borta på helger eller hemma hos oss med kompisar, men det är inte hennes ansvar..
Ibland sammanfaller det och ibland inte. Ibland är hon sjuk och ibland är hon trött och vill vara hemma, trots att det är hans barnfria helg..
Han talar om när han kan ses men han kan lika gärna hitta på något annat då och ge oss den lilla bit som blir över. Han kan t.ex sticka iväg med något av sina barn trots att det inte är hans vecka och säga att han tänker finnas för dem till 100% även på mammans vecka. Fine säger jag - men förstå då att jag har samma relation till mitt barn..
Men det förstår han inte..
Jag har efter åtta år satt ner foten och backat för att se på vilket sätt han tänker hitta vägar för att bidra till relationen och att hitta tid. Men det har nu resulterat i det jag skriver om - ingen tid och total skuld på mig..
Jag har genom åren vänt och vridit på mig, försökt hitta saker att göra som är så små som t.ex en ynka liten promenad men det går inte att få till..
Stora familjegräl om vi ska lämna hans hus och göra något som inte är att åka till maxi, Ullared, eller stora köpcenter..
Vad jag har märkt är attp recis allt som jag vill göra och längtar efter och som är viktigt för mig ser han till att det inte blir av. I år har jag fått vänta i trekvarts år på att vi skulle göra något trevligt tillsammans och nu när det närmade sig så gorde han slut istället.
Han gjorde slut och säger att vi är i otakt och att jag lever som en pensionär. Plötsligt när tid finns för en mysig resa just såna stunder som han i åratal pratat om är livets lyx och så som han vill leva med korta weekends iväg från hemmet - en lyx i vardagen utan att behöva vänta på semestrar..
Just när det ska ske då duger jag inte längre och vi är i otakt, min dotter manipulerar sönder relationen och henne kompisars föräldrar ställer inte upp. Jag är deras mamma och gör alla körningar heter det - trots att det inte finns ens en gnutta av verklighet i det. Han vet ingenting om hur mycket de kör hur ofta hon äter hos dom och sover hos dom. Ändå har han varje dag skickat sms med pussar och kramar och hur mycket han längtar till resan.
Han pratar om att vi behöver tid för oss själva men det blir inget. Samtidigt är det mitt fel eller min dotters fel, hennes vänners deras föräldrars mina övriga vänners eller vad som helsts fel att det inget blir mer än en liten film eller en kort biltur å landsbygden.. Han har inte råd, han har inte tid, han orkar inte, han får inte semester - jag vet inte vad han inte använt som skäl nog för att hitta en bra anledning att det inte ska bli av..
I somras skulle vi få tid i jull och i jul skulle vi få tid i vår. Nu är det vår och vi skulle få tid för oss om en vecka och då gör´han slut för att jag och min dotter är så elaka mot honom och han inte orkar med oss längre..
Min dotter har lämnats ensam i tid och otid för att vi ska kunna ses, hon sover borta men inte alltid. Hon och henne vänner ska inte behöva anpassa hela sitt liv efter oss. De har sina familer och sina planer..
För ett år sen när jag trodde att allt var bättre än det någonsin varit och jag skulle starta ett eget företag och vi precis kommit hem från en resa tillsammans där jag trodde vi varit jättelyckliga - då gjorde han plötsligt slut och skaffade sig en annan kvinna över en helg. De hade tagit långa promenader vid havet, lagat mat och bara myst - allt det där som han menade att vi aldrig gjorde och som han ville ha i sitt liv.
Ja, allt det där som jag försökt få oss att göra i alla, alla år men som han vägrat göra och alltid hittat skäl till att det inte blir av..
Så många år som ag försökt få honom till detta men som om jagi inte piskar fram det så blir det inget - tror vi gjort något sådant mindre än fem gånger på åtta år och då enbart på mitt initiativ..
När jag kom tillbaka till honom så har det inte hänt. Inte en enda gång..
Jag har fått skaffa mat, laga den och stå för allt. Ingen promenad dock, utom någon gång som ha ska träna, då får jag på nåder följa med och det har hänt tre gånger..
Om jag inte piskar fram och uppdaterar honom å vad vi kan göra förutom att se en film, då blir det inte av..
Jag ser mönstret så tydligt nu när det är slut - jag ska av någon anledning inte få det med honom som är viktigt för mig.
Vad anledningen är vet jag inte - men det ingår i en narcissists personlighets drag att syssla med passiv aggressivitet, känslomässig utpressning, att straffa, att ta ifrån, att komma och gå i sin närvaro, att tex kräva sex och prata om sex och närhet men samtidigt förvägra dig det. Allt för att ta kontroll och bryta ner dig för det är det som ger honom en kick - kontrollen, att äga situationen. Narcissisten tar, han äter dig och din energi och din livsglädje tills där inte finns något kvar av dig och det gör han på olika manipulativa sätt. Att se dig förlora fotfästet är hans vinst och hans kick. Att prata skit om allt du tycker om och alla dina vänner är också en del.
Den dag du sätter ner foten rejält gör han slut för det är han som ska ha makten och kontrollen och ingen ska få ge honom känslan av att bli ratad eller övergiven även fast det inte alls är det det hanslar om..
Där står du sen med lång näsa och trodde att ni skulle samtala om problemet och hitta en lösning..
Hans lösning är alltid att göra slut och om ni samtalar är allt alltid ditt fel. Det är inget man orkar höra i det oändliga..
Det är du som förstört allt och alla andra och du har inte gjort det du skulle..
Denna gång satte jag ner foten när anklagelserna gick för långt.
Han kunde inte ens se något positivt att jag till och med föreslog att min dotter och hennes kompisar kunde bo å gården som ännu inte blivit såld och som ligger granne med honom. Då skulle det bi lättare för alla med oro för vad de sysslar och att jag inte behöver känna som att jag lämnar henne ensam hemma. Det var tom min dotter som kom på denna lösning. När jag berättade det skrek han rakt ut att det var det värsta han hört, skulle det här bli nått jävla näste där vad som helst kan pågå..
De få vänner jag lyckats skaffa här genom åren är antingen horor, socialfall eller tattare. Och det trots att han inget vet om en del av dem, för han vägrar träfa dem..
Min värld har blivit så otroligt liten..
Den sista tiden har jag tänkt - ska det bli såhär, att jag bara lever för oss och för hans krav och de möjligheter som ges, möjligheter som nästan knappt finns längre och det hur jag än bär mig åt utan att göra avkall på att mitt liv räknas lika mycket som hans och att min dotter har rätt till sin mamma och ett familjeliv likaväl som hans barn. Att jag ska få skulden för allt, att min dotter baktalas på det mest vidriga sätt liksom hennes vänner och deras familjer.
Att jag när jag sätter ner foten görs till en skit..
Det är när kraven kommer, när de blir för pressade och stressade, när de inte lyckas få igenom sina förnekelser och manipultaioner som det går helt över styr och blir som allra värst.
I samband med att han gjorde slut och dumpade precis allt som låg framför oss med en underbar vår då vi alltid är så förälskade och vår resa om bara någon vecka, så hade han lånat min tvättmaskin på gården i två månader. Hans hade gått sönder..
Jag ser honom lägga t tiotusentals kronor på sin renovering men han löser inte sin tvättsituation..
Han får så gärna tvätta hos mig tills han fixat det, men han fixar det inte..
Till sist sa jag att nu får du lösa det på ett annat sätt och det skulle han, han skulle tvätta hos grannen i stället en sommargäst vars hus han tar hand om.
Bra sa jag, de kan gott låta dig tvätta där med tanke på hur mycket du gör för dem..
Plötsligt får jag ett sms om att det inte går att tvätta där och att om jag inte låter honom tvätta ett tag till på gården så kommer han att söka sitt ex och tvätta där.
Jag tolkade det som ett hot, då han brukar använda henne när han ska göra mig riktigt lessen och svarade att jag inte förstod vad han menade och undrade varför han skrev så. Jag svarade också att med anledning av att han skriver så så varsågod - tvätta du hos henne. Ville inte att han skulle komma undan med hotet.
Exet brukade polockas fram när han ville trycka till mig rejält. Att hon fortfarande ville ha honom, att hon sprang hos honom ibland, att hon gråtit hejdlöst på en fest över honom. Han kunde komma hem till mig och bara prata om henne. Samtidigt hatade han henne och njöt av alla de gånger som han kunde trycka till henne via sms - vilket var ofta. Han skröt med hur han brukade berätta för henne vilken fantastisk kvinna jag var, att jag var en kvinna men inte hon. Idag är det jag som är den usla kvinnan och inte värd ett skit - alla andra vem som helst är bättre och han ser till att jag ständigt ska känna att jag kan bli utbytt, för alla vill ha honom. Antingen på nätet eller på arbetsplatsen eller bland gamla fjällor...
Jag bönade och bad när han gjorde slut, sa att det var ett missförstånd med tvättmaskinen och att han kunde tvätta där hur mycket han ville. Jag ville prata, jag frågade om resan och om hur han kunde lägga ner allt bara sådär utan att förklara..
"Jag är trött å dig", svarade han..
Vi hade planerat att åldras tillsammans..
"Its yo and me baby", brukade han ibland säga..
Han friade i höstas..
Två veckor senare hoppade han av ansvaret för husbilen och sa att han glömt bort att vi hade så olika ekonomiska förutsättningar så någon förlovning eller giftermål var det inte tal om längre. Det var något han menat då men inte längre..
Att det tog slut var mitt och min dotters fel..
Vi manipulerade ut honom..
Och det var helt och hållet vårt fel att vi hade så lite tid..
För ett tag sen lånade han min ena bil då hans gått sönder. Inga problem för mig men i gengäld ville jag att han skulle tanka den till samma nivå som den var när han fick den samt städa den. Anledningen till att jag sa så var att han tar och tar och han har stora skulder till mig. Han har inte ens bemödat sig om att avsätta ens femtiokronor i månaden som en överföring för att visa att han tänker göra något åt det..
Samtidigt köper han det ena efter det andra på blocket. Prioriteringarna går han förbi - sålänge man kan få någon som täcker upp som jag då så skiter han att lösa den situationen och skaffar allt möligt annat åt sig sälv och barnen i teknik och möbelväg istället. Tom barnen har sagt att han gör så, vilket gjort att de aldrig åker någonstans eller gör något roligt. Sitter i hust med alla sina prylar istället..
Hur känns det att få skulden för allt, att ha trixat och fixat och gett precis allt för att få det att fungera och sen tas till och med den biten bort och man får skulden även för det..
Nu togs det allra sista bort när jag satte ner foten och sa att det räcker, jag tänker inte ta emot mer nu - titta på dig själv och ditt liv istället..
Då avpolleterades jag som någtot katten släpat in..
Och det på bråkdelen av en sekund.
Snart kommer jag få veta hur lycklig han är med den nya kvinnan för det kommer han att skaffa kvickt - hur värdelös jag är och hur skönt det är att vara fri från mig och allt som kom med det..
Det är så de jobbar narcissistenran i romantiska relationer - du ska inte känna att du haft ett värde. Inte för den dag de vill ha en kick av dig igen - då är du den som står över alla andra..
Ingen är felfri, inte heller jag, men du har inte en chans och vad du än gör för att utplåna dig själv och försöka möta honom så kommer han att se till att du först lockas in i snaran med löften och nya planer för att sen dra åt den och lägga all skuld å dig och lämna dig..
Det är ditt fel att ni aldrig har sex, du är frigid, har tappat lusten, är inte intresserad och det är synd om honom.
När ni väl har sex så säger han att han inte vet om han vill eller att det alltid är på dina villkor..
Han kan skicka jättegulliga sms men när du kommer hem till honom är han kall, distanserad och rör dig inte..
När du sover över rör han dig inte, han är trött, har ont. När jag har hunden med så tappuar han lsten (han har själv en hund). Älskar ni så rör han dig inte efteråt..
När ni älskar vill han helst inte ha sex så som man kan ha det med förspel och dra ut på det - nej pang på rödbetan och in med den.
Jag har lärt honom men han försöker nästan alltid gå förbi det för att bara få sin utlösning.
Jag vill ha sex på riktigt, jag vill ha romantik och lite gemenskap, lite finess - i alla fall ibland..
Det har vi aldrig haft.
.
Någon annan kommer få skörd allt det jag lärt honom och han kommer ge henne finess i början för att håva in henne..
Det svider, det gör så ont..
De kommer åka på den där resan vi planerade och hon kommer få all den tid jag inte fick..
En narcissist äter av dig och bygger sitt ego via allt det du står för och speglar sig i det - men det skapar även svart- och avundsjka och därför ska offret förgöras, om det så ens är att man gläds ohyggligt över att ha fått en ny vän..
Den nya vännen ska han leta på vad han kan hitta på henne och sen ska han förstöra hennes liv om han anser att hon har något på sig..
